Att 21% av Sveriges ungdomar är beredda sälja ut sina demokratiska fri- och rättigheter är ett sundhetstecken.
De gör nämligen samma bedömning som större delen av våra riksdagsmän.
År 2003 var 20% av alla lagar som fattades av riksdagen direkt styrda av bindande EU-regler. År 2003 som sagt det har inte blivit färre nu. Sifforna ligger snarare närmare 50%.
Men det sitter fortfarande 349 riksdagsledamöter och lyfter lön och vill ha löneförhöjningar för att administrera beslut fattade nere på kontinenten.
Att nu en del ungdomar skulle kunna tänka sig att göra på samma sätt som riksdagsmännen tyder på en insikt hos dessa och en anpassning till politiken i stort. Ett gott tecken hos den framtida generationen med andra ord.
Allt gäller ju frågan, har det man röstar på någon som helst betydelse?
Ifall det parti man röstade på inte vinner så får man inte igenom sin vilja och har man otur så röstade man på ”fel” parti och resultatet blir snarare tvärtemot det man ville ha.
Och ifall det partiet man röstade på faktiskt vinner så får man ett annat problem, det finns inte pengar att göra de förändringar som var orsaken till att man röstade på partiet från början.
I Sverige idag har vi 7 partiet på vänsterkanten och ett parti på högerkanten.
Oavsett vad man röstar på så får man samma politik (ifall inte SD lyckas få mer än 50%).
Att det funnits problem länge med skolans demokratiarbete är jag själv ett bevis på.
I 9:an efter en hel termin där vi enbart pratat om olika styrelseformer så frågade läraren då ifall vi nu insett att demokrati var den bästa styrelseformen. Jag gick emot och poängterade att människors frihet inte är direkt proportionerlig med vilket styrelseskick det är.
En lugn och stabil diktatur med yttrandefrihet skulle inte skilja sig mycket från en demokrati. Jag gav även mina argument till varför man inte kan säga att folkstyre är detsamma som frihet.
Resultatet? Jag fick kvarsittning och lägre betyg. Detta är nu 15 år sen men det verkar bara ha blivit sämre i skolan sen dess.