Att journalister är den yrkesgrupp med mycket lågt förtroende i samhället är rätt så lätt att förstå.
Speciellt är man läser det här reportaget i Aftonbladet om den kvinnliga polisen och hennes ingripande.
Det finns en film som visar hela förloppet också.
I artikeln beskrivs det som att polishunden bitit sig fast i mannens arm samtidigt som hon slår på honom med batongen till dess hon slagit ned honom.
Till synes då ett misstänkt övervåld från polisens sida. Vilket t.o.m. Jerzy Sarnecki tycker.
Och visst en första titt på filmen ger vid handen att den versionen ser ut att stämma.
Men i filmsekvensen skymtar något till som verkar lite märkligt för att förloppet skall gå till som journalisterna Emmelie Wallroth och Martin Nilsson skriver.
Så om vi då tar och tittar på filmen ruta för ruta, helt enkelt trycker stopp och play och stegar oss fram genom filmen ser vi något helt annat.
Vi ser att polisen fäller ut batongen vid sidan om mannan, vi ser hur han böjer sig fram. Och på de efterföljande scenerna ser vi hur han har ett stadigt grepp om hundens päls strax bakom nacken. Hunden har inte bitit sig fast i mannens arm utan det är han som greppat hunden.
I slutet ramlar/snubblar han och då släpper han hunden som uppenbarligen biter till då.
Batongslagen ser vi också.
Helt plötsligt förändras hela scenariot och det många utgick ifrån att vara övervåld från polisens sida.
Ser vi inte en polis som gör ett ingripande där den som skall gripas rycker tag i polishunden och polisen försöker med batongslag få honom att släppa hunden.
Inte vet jag vad den riktiga sanningen är men inte är det lika självklart som Martin Nilsson och Emmelie Wallroth skriver att det gick till. De som inte ens brytt sig om att titta ordentligt på filmen.
Journalister, tja, inte vet jag undersökande är de i alla fall inte.
Utan snarare slaskjournalister antingen slarviga eller ljugande.