Vår Emma fick i fredags sitt första epileptiskt anfall.
Maktlösheten man känner när en livskamrat som följt med Inga Lill och mig i över 16 år är svår att beskriva. Man vill så gärna hjälpa, lindra, ja göra något.
Men man kan bara med tårar i ögonen följa med hennes kamp.
Nu den här gången gick det till slut bra även om hon inte riktigt verkar ha återhämtat sig helt.
Tack för övrigt Djursjukhuset i Malmö för råden över telefon.
—
Läs även andra bloggares åsikter om Djursjukhus, Emma, hund, livskamrat, epilepsi
Pingback: Gester…med ord » Blog Archive » Två gråtande hjärtan vakar och älskar