Jag och min stora käft

Ibland så häver man ur sig saker man inte riktigt har övervägt så noga. Det som man för stunden tycker låter bra att säga visar sig längre fram inte vara en fullt så bra ide.

Som idag till exempel på morgonen när Inga Lill och jag diskuterade vad vi skulle äta till middag. Hon kände för en alldeles särskild maträtt. Och jag som inte riktigt vara vaken sa lite kaxigt – Ok då kan jag äta det med då -.
Lätt att säga då för ett antal timmar sedan, men nu när det kryper närmare känns det inte lika fullt så lätt längre. Tvärtom det börjar kännas riktigt obehagligt när jag tänker att inom en timmes tid så skall vi äta middag.

Det här inlägget postades i Vollsjö. Bokmärk permalänken.

4 svar på Jag och min stora käft

  1. urban skriver:

    Läste du verkligen hela inlägget. Det finns en bild i slutet av det. 🙂
    Men ok två stycken fick jag i mig i alla fall. Och jag kan kanske eventuellt tänka mig att prova någon mer gång. Men lukten, lukten…

  2. PaljettenQ skriver:

    Äscha, den lukten hör till konceptet. Gott är det. Men tyvärr äter jag sällan suringar då de flesta av mina vänner och familjen vägrar befatta sig med rätten. Så ät och njut!

  3. urban skriver:

    Jodå det blir fler gånger. Men då bara för att Inga Lill äter det. Att smaken inte var så tokig tänker jag aldrig erkänna. 🙂

Kommentarer inaktiverade.