Barn och skolmat

Som jag erfarit gick jag i den första nioåriga skolan i Sverige. Den var försöksskola, som skulle integrera den gamla folkskolan med realskolan. Den kallades enhetsskola och heter numera grundskola.

Skollunchen var något, som vi alla såg fram emot. Borden var färdigdukade med tallrikar, bestick ock mjölkmuggar i plast. Rårivna morötter, knäckebröd, smör och mjölkbringare tillika saltströare och peppar fanns på borden.
Ljudet var öronbedövande när alla elever drog ut sina stålrörsstolar för att placera sig vid borden belagda med grått perstopslaminat.

Det luktade gott i matsalen. Så kom tanterna med skålar och fat, gick runt och serverade och hoppades att det skulle smaka bra. De elever, som inte ville ha/inte tyckte om dagens rätt blev uppmanade av tanterna att i stället äta många knäckemackor med morötter och att dricka mycket mjölk. – ”Du växer, Du behöver mat för att blir stor,” sa´ dom. –

Tanterna sa´ också till oss att när vi ville ha påfyllning var det bara att sträcka upp handen och vifta så kom dom och gav oss mer.

Efter avslutad måltid fick alla ställa sig i kö med tallrik och mugg vid ”diskvagnen”. Man skulle själva skrapa ner överblivna rester i en särskild behållare, renskrapade tallrikar placerades i trave, gafflar för sig i disklådor liksom knivar och skedar. Allt inom överinseende av en mattant, som såg till att vi gjorde rätt.

Mätta och belåtna gick vi från skollunchen. Och ”stod” oss bra tills vi kom hem till middag.

Inga Lill

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

På spaning efter den tid som flytt. Bokmärk permalänken.