Surströmming
Sakta, sakta sänker jag ner den värdefulla burk jag håller i min hand. Under vattenytan i min diskho. Jag fattar konservöppnaren med min högra hand och skrider till verket.
Jag slutar mina ögon, drar ett djupt andetag, njuter av aromen och känner hungern slita i min kropp.
Allt är perfekt. Kära svärmor Berit är på besök för att avnjuta vår årliga gourmetmåltid. Det spröda tunnbrödet står på bordet, tillika lagom varm västerbottensost och Bregott. Öl- och snapsglas likaså. En stor skål med finhackad lök är på plats såväl som en sur make vid namn Urban. Han skrynklar ihop sitt ansikte och är dessutom så ofin att han påstår att hans hustrus och mors delikatessmåltid luktar apa.
Nåväl, Urban får väl sitta och pilla sina räkor då eftersom han inte inser att den silverglänsande, apitretande surströmmingen är en gudagåva, en oöverträffbar delikatesss.
- Men skålen är unison –
Inga Lill
—
Andra om surströmming | Jonas | Det här är… | Berndts blogg |
—
Andra bloggar om: surströmming
augusti 30th, 2007 at 7:12 f m
Så varligt, ömsint och kärleksfullt berättat! Själv öppnar jag under/inne i en plastkassse, typ ICA-påse. Men måste förstås prova att göra en diskhotsunami nästa gång. Och sist men inte minst: man kan aldrig tvinga nån att lära sig äta surströmming, men de kan luras. Först sprit, sedan strömming
augusti 30th, 2007 at 8:45 e m
”Njuter” av aromen? Vi är alla olika såklart.
Men, en liten frågan om du njuter av aromen, varför då öppna under vatten?:)
september 3rd, 2007 at 9:57 e m
Tack Berndt
för Ditt värmande inlägg om min stundande Surströmmingsfrossa.
Testa gärna mitt sätt att öppna burken. Det är sensuellt. Först förnimmer man en liten aning om det lyckoland man snart kommer att befinna sig i. Doftmolekylerna sprider sig så sakteliga upp från vattnet. Näsborrarna börjar fladdra. Så tar man upp burken från vattnet och jobbar vidare med konservöppnaren. Nu är vällukten bedövande. Magen knorrar. Jag lyfter upp dessa silverfärgade och strömlinjeformade kroppar till ett serveringsfat.
Jag bär fram fatet till min svärmor Berit. Hennes blick ser ut att vara upphöjd över det jordiska.
- Och min make Urban sitter och grymtar och fnyser och pillar sina räkor. –
Jonas
Naturligtvis för att förhöja känslan. Lite i taget. Sedan mer. Förväntning. Snålvattnet flödar.
– Praktiskt också, man blir inte nedsprutad på kläderna. Som ex-vis av en ansjovisburk. –
Inga Lill
september 11th, 2007 at 9:16 e m
[...] 11 september, ingen bra dag totalt sätt. Om man bortser från det globala perspektivet drabbade ett visst obehag undertecknad just i dag. Min mamma kom på besök, inte något ont i det men det innebär att min fru och hon skall inta en måltid bestående av fisk. En fisk som inte verkar må så bra av lukten att döma, närmare bestämt surströmming är det vi pratar om. [...]
september 24th, 2007 at 10:53 f m
Jag lider med Urban och vänder mig hellre till räkorna.
Det finns inget som slår nyfångade räkor. Jo förresten. Idag är det hummerpremiär, Västkustens svarta guld skall upp.
september 24th, 2007 at 7:28 e m
Tack Mattias, ditt stöd värmer. Som tur är tycker även Inga Lill även om hummer, vilket är en rätt så oslagbar delikatess från havet.
Just nu är jag lite rädd för den burken surströmming som står kvar i kylskåpet. Skall den öppnas, eller öppnas den av sig själv när den jäst färdigt, kan man sanera kylskåpet efteråt, kan man ringa polisens bombgrupp för att få bort den?
april 15th, 2008 at 10:24 f m
Mmm, jag riktigt känner aromen ända hit. Det tänder min flamma till det yttersta. Mmm, kärlek in i benmärgen, så jag älskar den underbara lukten.
Jag minns, den dagen då jag tappade min strömning i gruset på trädgården.
Den sorgen kommer jag aldrig över. Den tomhet, den rädsla att aldrig glömma denna hemska händelse. Så jag åt upp den, med grus.