Med anledning av mitt tidigare inlägg om EU, kan man kanske titta lite på vilka som är de närande respektive tärande i EU.
De närande är de länder som lämnar ett nettobidrag till EU, de tärande är de länder som tar emot bistånd från andra EU-länder.
Enkelt och lite schablonmässigt kan man säga att biståndsgivarna är de länder som har ett fungerande och effektivt näringsliv, regeringar som över tid lyckas skapa ett hyfsat bra välstånd för sina medborgare och underlättat för näringslivet att utvecklas. Länderna har en fungerande statsapparat som inte belastas alltför mycket av korruption eller ineffektivitet.
De tärande länderna då, ja det är upp till läsaren att bedöma vad som fattas dem eftersom de behöver ta emot bidrag. Siffrorna från 2007, källa EU-upplysningen.
Jag har räknat ut bidragen per invånare samt ställt upp länderna efter ordning hur mycket de ger respektive tar emot. Notera att siffrorna är i Euro samt det avser miljoner Euro. Nettoflöde är det som blir över när EU betalat tillbaka en del av avgiften. Så för Sveriges del är det inte korrekt att säga att vi får EU-bidrag eller subventioner från EU då det i praktiken bara är att vi får tillbaka lite av det vi betalar in. Underskottet till EU för Sveriges del är runt 12 miljarder svenska kronor som vi betalade netto till EU.
Av detta kan man konstatera att några fler närande länder inte står på turordningen att komma med i EU. Utan de länder som nu kämpar för att komma in hamnar i kategorin tärande länder. Och ingen skugga över dem, kan man ta emot några miljarder i bidrag så varför inte. Lite märkligare är dock EU-utvidgningsförespråkarnas inställning, de beter sig som företrädarna för ett av världens äldsta yrken. Men den yrkesgruppen har åtminstone förståndet att ta betalt för att bli påsatta inte betala för det.
—
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om EU, EU-bidrag, EU-stöd, EU-avgift, utvidgning, bistånd, EU-subventioner, EU-utvidgning,
Tyvärr hinner jag inte skriva en kommentar av den längd som din post vore värd. Låt mig i alla hast påpeka att det räknesätt du använder brukar kallas juste retour och defintivt inte är någon mätare på fördelar med EU-medlemsskapet. Först och främst är hela idéen med unionen att en utjämning skall ske vilket naturligtvis i princip betyder att länder som ligger över inkomstgenomsnittet betalar till dem som ligger under. Sedan finns det en uppsjö av studier som visar att samtliga medlemmar tjänar på denna ordning: länder som Sverige, Österriker, Finland och de baltiska staterna i särskilt hög grad.
Det finns dock andra argument än de rent budgetmässiga som talar mot en ytterligare utvidgning på kort sikt.
Kanske kan det bli tillfälle att diskutera detta i detalj litet längre fram. Fint att du skriver om EU – vi behöver en debatt liksom upplysning i sakfrågorna.
Anledningen till inlägget och det tidigare är i huvudsak den underdånighet och framförallt tacksamhet som visas när EU-bidrag kommer på tal.
Vi har inget att tacka för att vi får tillbaka lite av det vi betalat in. Dessutom försvinner en del i administration inom EU. På något sätt framställs på det här sättet EU som ett väsen frikopplat från länder som är med. EU blir med andra ord en organisation som delar ut, tja låt oss säga allmosor till länderna.
Tanken att det är vi själva som betalar för det verkar inte falla så många in.
Men EU börjat på ett sätt bli ett eget väsen, någon form av oformlig organiskt institutionen, vars ambition är att expandera, minska insynen i sin egen verksamhet samt genomdriva sin vilja över folkets huvuden.
Makthavare i Sverige hänvisar till EU just när beslut som kan uppfattas som obekväma skall tas. Ett enkelt sätt att slippa ansvar och skjuta skuldfrågan när till Bryssel där inget ansvar står att finna.
Ytterligare utvidgning, håller helt och hållet med om att det finns flera skäl till att inte utvidga mer.
Ur min personliga synpunkt har vi redan utvidgat för mycket med de länder som finns med.
Urban