Städning

har alltid varit mitt trauma. Det började redan när jag var 14 år. Mamma och pappa skulle arbeta på annan ort under en termin.
Jag blev inte övergiven utan bekanta bodde i vår bostad för att se till mig. – Men jag var själv tvungen att städa mitt rum, som var belagt med ljusa linoleummattor. –

Snabbt erfor jag att det blir mörka märken om man går på ett vått golv. Jag tittade under bordsben och stolsben och där såg jag mörka ringar. Följden blev att varje vecka när jag skulle städa belamrade jag hallen med alla för mig flyttbara möbler och sa´ till mina tillfälliga vårdnadshavare att dom inte fick gå ut innan mitt golv torkat.

Inte blev mitt städningstrauma bättre när jag som vuxen blev mamma och hade ett mycket intressant arbete, som krävde helengagemang. Inget glassigt höglönejobb precis, men ett arbete som krävde sin kvinna.

När min tvååriga som kom tultande med en hand full av dammråttor och frågade;
mamma varför finns det alltid sån´a här under min säng, då kände jag mig som en dålig mor, som inte klarade av.

Städning och åter städning det blir aldrig klart. Jag har inte utrustats med begåvning att klara av det.

Inga Lill

Det här inlägget postades i På spaning efter den tid som flytt. Bokmärk permalänken.