Hur var det förr?

Skolkandet har ökat en del enligt CSN. Av gymnasieeleverna skolkade tydligen 3,9 procent förra läsåret. Tidigare år var det 3,6 respektive 3,2.
Nu framgår det inte hur trenden ser ut i ett längre perspektiv.
Och utan att veta det kan man knappast dra några slutsatser alls om orsaker.

Siffrorna i sig verkar inte vara speciellt höga, även om allt skolk är ett bekymmer. En tänkbar förklaring kan vara problem med att skaffa en vettig sysselsättning och man därför väljer gymnasiet i brist på annat.
Motivationen blir därefter också.
Att skapa någon form av lärlingssystem vore ett bra sätt att motverka det hela.

För egen del så var min närvaro på gymnasiet något begränsad om man säger så. Det fanns så mycket annat att göra än att gå i skolan.
Då på den tiden vara jag mycket politiskt aktiv vilket kunde ge en del lite lustiga effekter.
Det var en hel del politisk information och debatter där de olika partierna var inbjudna, ibland ned på klassrumsnivå.
Det var en liten märklig känsla att informera om politik i samma skola som jag själv gick i men skolkade ifrån i stort sätt alla lektioner.
Det gällde att hålla sig undan när man såg sina lärare, vilket inte fungerade så bra när man var inbjuden att prata inför sina egna klasskamrater.

Fast på den tiden var det inga större problem att få arbete. När jag till slut bestämde mig att hoppa av helt från skolan gick jag till arbetsförmedlingen.
De undrade de vad jag gjorde där, eftersom jag ville arbeta var det bara att jag gick ut och skaffade mig ett arbete istället.
Vilket inte var några problem att få.

Det här inlägget postades i På spaning efter den tid som flytt. Bokmärk permalänken.