När jag först hörde om projektet kände jag mig förbannad och kränkt. Både för att jag är konstnär och som sådan blir man behandlad på ett visst sätt, och det Anna Odell gjort förstärker alla myter om konstnärer, och som psykiskt sjuk undrar jag då om det betyder att vi psyksjuka bara låtsas vara sjuka? Den attityden härjar ju vilt i det svenska samhället, regeringen har länge velat visa att psyksjuka bara är simulanter.

Det är ju just att väcka känslor, debatt och att belysa problem som modern konst mest handlar om, och det är det konstskolorna kräver av sina studenter. Klimatet och konkurrensen är stenhård, och det har lett till att den som väcker mest uppmärksamhet får mest berömmelse, och det är just det som jag tycker är synd för då handlar det ju egentligen inte längre om att starta debatt utan om att skapa rubriker. För mig betyder det att mycket av dagens konst helt enkelt bara blir tråkig, man tröttnar på det precis som man tröttnar på kvällstidningarnas skandalrubriker. Vill man väcka debatt så är det bra, men jag kan inte låta bli att tycka att i så fall ska man göra det på ett sätt som inte kränker människor.

Samtidigt som jag säger det så är det svårt att sätta gränser, skapar man lagar om vad som är tillåtet eller inte, vad händer då med yttrandefriheten? Det är verkligen dubbelt. det ska bli intressant att höra vad konstnärens egna erfarenheter av psykvården är, har hon egna erfarenheter av psykiatrin, då tycker jag nog att det hon gjort är ganska modigt, är det däremot något som hon inte själv har erfarenheter av, ja då vet jag faktiskt inte riktigt vad jag tycker. Att ‘låtsas’ vara sjuk, och få hjälp, ta upp plats som någon annan behöver. För att få hjälp, när man är som sjukast är otroligt svårt.

Att ‘öppna slutna rum’ tycker jag låter idiotiskt, är det bara det hela projektet går ut på…Det leder till en helt annan diskussion, öppna rum, slutna rum, det finns ju i alla sammanhang. Jag har verkligen svårt att bestämma mig för hur jag känner om det här. En del av mig minns i somras då jag var som dåligast och var inlagd, vettskrämd, suicidal och då grannen i rummet fick spel och försökte skada sig själv genom att kasta sig själv mot väggar, hyllor och genom fönstret, jag blev inlåst på toaletten medans tre vårdare försökte bälta henne. Jag satt på dass i 20 minuter, inlåst, klaustrofobisk och vettskrämd av skriken från rummet. En av vårdarna var med i debattprogrammet här om kvällen, och när jag hörde hans tankar om det han varit med om så var det väldigt svårt att tycka att detta ‘konstprojekt’ var något bra.

…Samtidigt, om denna debatt visar på hur otroligt lite pengar och resurser som finns till förfogande för psykvården, hur lite personal som finns på avdelningarna och hur överarbetade de är…Då är det bra. Psykiatrin, och särskilt Psykakuten är uppenbarligen en ‘het potatis’… Något man inte diskuterar, och då är all uppmärksamhet viktig. Det som avgör frågan för mig till Anna Odells fördel är överläkaren på St Görans harang i DN där han jämför Odells konst med Hötorgskonst och dessutom säger att ‘hon och hennes prefekt borde klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb. Varför inte rekommendera dem en anställning på cirkus. Pajasar brukar jobba där.’

Ingen intelligent kommentar direkt, och det får mig att misstro hans reaktion och i fråga sätta varför hans attack mot konstvärlden är så kraftfull. Har han något att döjla? Det tror jag i och för sig inte, men att bli ifrågasatt på det sättet, av någon jäkla liten långhårig konstnärinna, ja inte ens det utan bara en liten ovärdig konststudent… Jag kan inte låta bli att undra om reaktionerna varit lika starka om det var en manlig konststuderande som gjort samma sak?