Asiaten
1957 på sommaren, då 15 år gammal, kom jag hem från en utlandsresa. Svårt sjuk i 40°-feber.
Jag yrade, svettades och frös. Mina föräldrar var förtvivlade.
Distriktsläkaren tillkallades och sa´ att tillståndet var allvarligt. Inget botemedel fanns. Ge flickan vatten så hon inte torkar ut. Försök få i henne lite näring. Ha svalt i sovrummet och ge henne höga kuddar för att underlätta andningen. Kontrollera febern flera gånger per dag.
Jag och min feber umgicks i sängen i tre veckors tid. Mamma baddade min panna med kallt vatten. Pappa försökte få mig att äta – Men jag kunde inte äta trots att jag bjöds på ”mina delikatesser”. –
Jag var så trött, så trött. Jag ville bara sova. Allt annat störde mig. Då ordinerade distriktsläkaren ett halvt glas rödvin för att aptiten skulle vakna.
Det lyckades. Jag vet inte vilket som var hönan eller ägget i sammanhanget. Att jag fick aptit av rödvinet eller om jag började äta på grund av att jag snarast ville slippa den vämjeliga drycken.
Jag blev tre veckor försenad till skolstarten denna hemska höst. Tänk om ett vaccin hade funnits då. Så mycket mindre plåga jag hade behövt utså.
Jag överlevde med nöd och näppe – men många dog.
Inga Lill
…
AB | AB2 | AB3 | EX | EX2 | SVD | SVD2 | DN | SYD | Intressant |
(Kommentarer långa som uppsatser undanbedes)
…
Läs även andra bloggares åsikter om Svininfluensan, svininfluensa, vaccin, vaccinering, asiaten, nya influensan