Gester…med ord

Slumpen att hitta melodin Segerfylld hemkomst av Hel gav upphov till en del tankar.
Låten handlar om de vikingar som gav sig i Österled runt 1000-talet. Åt det hållet i huvudsak handelsmän som tog sig så långt ned som till Konstantinopel, Istanbul.
En färd som med båt gick med floden Dnepr, troligtvis med viss möda för den var väl knappast farbar med båt enkelt hela vägen.

Sedan slås man av tanken att 700 år efteråt gick andra svenskar längs samma flod från Dagö för att till slut hamna i Gammelsvenskby.
Sedan leker tanken vidare att Dagösvenskarna under sin vandring i samma spår som sina förfäder kanske rastade vid den stenen som deras anfadrar en gång vilat vid 700 år tidigare.
Att de gjorde upp eld med den eken som då bara var en liten planta men nu ett fullvuxet träd.

Ibland kan en melodi sätta fart på tankar och sluta cirklar.

…
Läs även andra bloggares åsikter om Hel, segerfylld hemkomst, dnepr, gammelsvenskby, dagö, dagösvenskar, Konstantinopel, Istanbul,

När man ser att en del runstenar ibland saknar vettigt innehåll i sin text eller det bara står strunt där  slås man av det faktum att de bloggade redan för över 1000 år sedan.

Att kalla kärnvapen det bortglömda hotet är inte riktigt helt korrekt. För den yngre generationen som inte växte upp på 60-70-talet kan det kanske stämma.
För oss som gjorde det är hotet från kärnvapen inte bortglömt, tvärtom det är i allra högsta grad levande.

Det präglade nog några generationers uppväxt. Då var hotet synnerligen konkret och något man levde med dagligen mer eller mindre när rapporter om oroshärdar mellan USA och Sovjetunionen dök upp.
Jag har ett vagt minne av att under Kubakrisen, då jag var sex år, att mina föräldrar ibland tystnade i  sitt tal när jag kom in i rummet. För att sedan börja prata med glada röster om något banalt. Inte de där låga rösterna som drog min uppmärksamhet till deras samtal.

När jag frågade om Kubakrisen och om det var farligt, fick jag alltid till svar att det var ingenting att oroa sig över. Fast vad skulle de annars säga?

Testet av flyglarmet som det kallades för då, nu viktigt meddelande till allmänheten, lät regelbundet den första måndagen i varje månad klockan 15.00.
Nu vet jag inte hur det låter eftersom det tydligen inte sitter något här i Vollsjö, men på den tiden körde de hela ljudschemat. Dvs först beredskapslarmet, sedan det där med korta tonstötar som talade om att det var en pågående attack. Därefter faran över.

Om man som barn var ute och lekte på skolgården när det började var det som all lek och aktivitet för en stund avstannande. Ljudet, speciellt de korta tonstötarna gav på något sätt en skräckblandad förtjusning. Det lät tufft men samtidigt gav innebörden om det skulle höras på en annan tid mycket obehagliga känslor.

När så muren föll, kändes en stor lättnad att faran var över.
Men, där bedrog vi oss. Hotet finns kvar är på ett sätt, ännu mer allvarligt nu idag än vad det var då.
Och av Aftonbladets fråga att döma är oron för att kärnvapen kommer användas påtaglig hos många.

Det hotet kärnvapen utgör får klimatförändringen att framstå som en bagatellartad vindpust.

/Urban

…
Läs även andra bloggares åsikter om kärnvapen, kärnvapenhotet, atombomber, avspänning, nedrustning, kubakrisen, flyglarm,

…

Intressant

Webbshopar poppar upp som ogräs numera. Allting kan tydligen säljas via nätet. Men de är sent ute, jag drog igång min nätförsäljning redan i slutet på 90-talet.
Det var för vår numera nedlagda butik i Vollsjö och då för antikvariatet.

Något eget domännamn fanns inte i början så jag slängde upp en gratissida på tripod. Där började jag lägga in de böcker vi hade till försäljning. I jätteprojekt visade det sig, antalet volymer låg väl runt 5.000-6.000 på den tiden. Sedermera hamnade vi runt 10.000 böcker i butiken men det är en senare historia.

Ett litet problem uppstod när jag skulle lägga ut dem och det var hur sidorna skulle göras. Så det blev till att göra det på det hårda sättet. Med andra ord handkoda html i anteckningar.
Och med då rätt så begränsade kunskaper i kodning satt jag med boken, Internet HTML-boken som vägledning.
Ett mödosamt arbete, det var inte alltför roligt att sitta och koda in böcker som hette något som: Östen Österbring – Öster om den östra sjön i Östergötland –
Och det kändes som att alla böcker som skulle in hade å-ä eller ö någonstans i titeln eller i författarnamnet.

Lite längre fram kom jag på att man kunde använda sig av Word för att skapa en html-sida.
Visserligen genererades en hel del skräpkod när man konvertera ett Word-dokument till html. Men det orsakade inga större problem.

Problemen dök däremot upp rätt så snabbt. Eftersom konkurrensen var mycket begränsad på nätet vid den tiden så placerade sig webbplatsen mycket högt upp på både författarnamn och boktitlar när man sökte i Altavista som gällde då till stor del som sökmotor.
Med andra ord folk började köpa böckerna som fanns upplagda där. Då blev man tvingad till att köpa en kartong, packa ned böckerna och springa i väg till posten för att skicka iväg allt.
Och eftersom folk hade den dåliga smaken att köpa olika stora böcker och olika många räckte det inte med en storlek på kartongen.

Dessutom så behövda jag ta bort den mödosamt inkodade boken från hemsidan när den var såld. Och det stannade inte där, vi sålde ju böckerna via butiken också. Så inte nog med att de köpte på nätet de kom in i butiken och köpte böcker där med.
Så jag fick märka varje bok som låg utlagd på nätet med en liten kod och för varje bok jag sålde i butiken fick jag notera vilken det var som såldes så jag kunde ta bort dem från hemsidan.
Jag brukade ibland muttra lite att den här boken inte var bra till en kund när det fanns många å-ä-ö i titeln. Men inte hjälpte det, kunden köpte den i alla fall. Och om kunden i butiken avstod att köpa så visst tusan kom det en beställning på nätet i alla fall.

Med andra ord e-handel var inte så där intressant för oss insåg jag, så vi slutade med det. Men här kom nästa problem. Hemsidan på tripod. Jag hittade inte koderna så jag kunde stänga ned den. Att klicka på Glömt kod och få ett mail med nya koder fungerade inte heller. Jag fyllde nogsamt i vilken e-post-adress som jag hade använt när jag registrerade mig på tripod och klickade på skicka. Nästan omedelbart kom jag på att den e-postadressen inte fanns kvar längre.
Så nu ligger den där jäkla sidan och skvalpar ute på nätet. 11 år efter det vi slutade sälja böcker på nätet. Och folk hittar till den fortfarande. Förra veckan så ringde en kund och ville köpa en bok som han hade hittat på sidan.