Gester…med ord

Skolkandet har ökat en del enligt CSN. Av gymnasieeleverna skolkade tydligen 3,9 procent förra läsåret. Tidigare år var det 3,6 respektive 3,2.
Nu framgår det inte hur trenden ser ut i ett längre perspektiv.
Och utan att veta det kan man knappast dra några slutsatser alls om orsaker.

Siffrorna i sig verkar inte vara speciellt höga, även om allt skolk är ett bekymmer. En tänkbar förklaring kan vara problem med att skaffa en vettig sysselsättning och man därför väljer gymnasiet i brist på annat.
Motivationen blir därefter också.
Att skapa någon form av lärlingssystem vore ett bra sätt att motverka det hela.

För egen del så var min närvaro på gymnasiet något begränsad om man säger så. Det fanns så mycket annat att göra än att gå i skolan.
Då på den tiden vara jag mycket politiskt aktiv vilket kunde ge en del lite lustiga effekter.
Det var en hel del politisk information och debatter där de olika partierna var inbjudna, ibland ned på klassrumsnivå.
Det var en liten märklig känsla att informera om politik i samma skola som jag själv gick i men skolkade ifrån i stort sätt alla lektioner.
Det gällde att hålla sig undan när man såg sina lärare, vilket inte fungerade så bra när man var inbjuden att prata inför sina egna klasskamrater.

Fast på den tiden var det inga större problem att få arbete. När jag till slut bestämde mig att hoppa av helt från skolan gick jag till arbetsförmedlingen.
De undrade de vad jag gjorde där, eftersom jag ville arbeta var det bara att jag gick ut och skaffade mig ett arbete istället.
Vilket inte var några problem att få.

Slumpen att hitta melodin Segerfylld hemkomst av Hel gav upphov till en del tankar.
Låten handlar om de vikingar som gav sig i Österled runt 1000-talet. Åt det hållet i huvudsak handelsmän som tog sig så långt ned som till Konstantinopel, Istanbul.
En färd som med båt gick med floden Dnepr, troligtvis med viss möda för den var väl knappast farbar med båt enkelt hela vägen.

Sedan slås man av tanken att 700 år efteråt gick andra svenskar längs samma flod från Dagö för att till slut hamna i Gammelsvenskby.
Sedan leker tanken vidare att Dagösvenskarna under sin vandring i samma spår som sina förfäder kanske rastade vid den stenen som deras anfadrar en gång vilat vid 700 år tidigare.
Att de gjorde upp eld med den eken som då bara var en liten planta men nu ett fullvuxet träd.

Ibland kan en melodi sätta fart på tankar och sluta cirklar.

…
Läs även andra bloggares åsikter om Hel, segerfylld hemkomst, dnepr, gammelsvenskby, dagö, dagösvenskar, Konstantinopel, Istanbul,

När man ser att en del runstenar ibland saknar vettigt innehåll i sin text eller det bara står strunt där  slås man av det faktum att de bloggade redan för över 1000 år sedan.

Att kalla kärnvapen det bortglömda hotet är inte riktigt helt korrekt. För den yngre generationen som inte växte upp på 60-70-talet kan det kanske stämma.
För oss som gjorde det är hotet från kärnvapen inte bortglömt, tvärtom det är i allra högsta grad levande.

Det präglade nog några generationers uppväxt. Då var hotet synnerligen konkret och något man levde med dagligen mer eller mindre när rapporter om oroshärdar mellan USA och Sovjetunionen dök upp.
Jag har ett vagt minne av att under Kubakrisen, då jag var sex år, att mina föräldrar ibland tystnade i  sitt tal när jag kom in i rummet. För att sedan börja prata med glada röster om något banalt. Inte de där låga rösterna som drog min uppmärksamhet till deras samtal.

När jag frågade om Kubakrisen och om det var farligt, fick jag alltid till svar att det var ingenting att oroa sig över. Fast vad skulle de annars säga?

Testet av flyglarmet som det kallades för då, nu viktigt meddelande till allmänheten, lät regelbundet den första måndagen i varje månad klockan 15.00.
Nu vet jag inte hur det låter eftersom det tydligen inte sitter något här i Vollsjö, men på den tiden körde de hela ljudschemat. Dvs först beredskapslarmet, sedan det där med korta tonstötar som talade om att det var en pågående attack. Därefter faran över.

Om man som barn var ute och lekte på skolgården när det började var det som all lek och aktivitet för en stund avstannande. Ljudet, speciellt de korta tonstötarna gav på något sätt en skräckblandad förtjusning. Det lät tufft men samtidigt gav innebörden om det skulle höras på en annan tid mycket obehagliga känslor.

När så muren föll, kändes en stor lättnad att faran var över.
Men, där bedrog vi oss. Hotet finns kvar är på ett sätt, ännu mer allvarligt nu idag än vad det var då.
Och av Aftonbladets fråga att döma är oron för att kärnvapen kommer användas påtaglig hos många.

Det hotet kärnvapen utgör får klimatförändringen att framstå som en bagatellartad vindpust.

/Urban

…
Läs även andra bloggares åsikter om kärnvapen, kärnvapenhotet, atombomber, avspänning, nedrustning, kubakrisen, flyglarm,

…

Intressant